jävla förbannade skit natt ! undra varför alla tankar och känslor kommer fram just på kvällen och natten, jobbigt är det iallafall..

just nu mår jag verkligen sämst, isånna här lägen vill jag ha min bästa vän här .. vill ha någon axel att gråta ut hos, vet att jag aldrig skulle kunna tala öppet om det här med henne, skulle inte kunna gråta inför henne även om jag vill. tycker konstigt nog att det är skönt att få bara gråta ut allt, ända tills tårarna tar slut .. förut så fort tårarna kom ville jag bara få det att sluta och då som många andra blev rakbladet min vän. idag har jag dock slutat, lovade mamma det och tänker absolut hålla det och dels för min egen del, vill inte ha en massa fula ärr .. har bara några få synliga nu och dom bleknar men ah. jag tror att jag ska sova om ett tag, bye !

jag vet inte själv längre, har tappat bort mig själv. egentligen gjorde jag nog redan det för flera år sen, ville vara som alla andra, se ut som alla andra .. klä mig som andra osv, annars trodde jag att jag inte dög. så känns det än idag faktiskt, jag kan inte vara den jag vill för då duger jag inte.

har alltid kännt mig mycket fulare och tjockare än alla mina vänner.. ibland vill jag inte ens gå ut med dom för jag vill inte att folk ska se hur ful jag är gemfört med dom.. spelar ingen roll ifall min mamma tycker jag är söt, det är inte henne jag vill höra det utav utan alla andra. jag förstår inte när andra säger att man ska ta sina bästa egenskaper och skapa självförtroende utav det, hur ska jag kunna göra det när jag känner mig så misslyckad ?

jag förstår inte hur allt kunde bli skit, jag hade världens bästa uppväxt och jag fick alltid mycket kärlek från familjen. vi reste alltid utomlands varje sommar, jag älskade skolan, hade jätte mycket vänner.. dagen jag började i sexan rasade allt samman, vet fortfarande inte varför. om ett år blir jag arton alltså kliver jag snart ut i vuxenvärlden, hur ska jag någonsin kunna klara av det ? jag vill inte vara vuxen, jag vill inte behöva ha så stort ansvar.. det är en grej som skrämmer mig till tusen.


ni kan få tro att jag sitter och tycker synd om mig, att jag är ute efter uppmärksamhet eller vad fan som helst. det är bara som jag känner och jag begär ingenting utav någon!

hejdå

nu har det blivit värre än någonsin .. dom senaste dagarna har jag gråtit mest hela tiden, så fort något litet går emot mig så kommer tårarna. hatar den jävla känslan som sitter i bröstkorgen, vill bara få bort den men det går inte. aldrig i hela mitt liv har jag kännt mig så deprimerad och sårbar som jag gör nu, hade aldrig kunnat tro att det skulle bli värre än det redan var. men kvällarna är värst, då kommer alla tankarna .. känns precis som om jag vilken sekund bara ska bryta ihop totalt och hoppa.. har varit hos en psykolog en gång och jag vill aldrig dit igen, jag hatar att prata med folk om hur jag känner även fast det ända jag vill är att skrika ut allt som jag känner det högsta jag kan. börjar undra hur länge jag ska orka, hur länge jag ska orka fortsätta kämpa.. hejdå